CHRISTIAN SVARFVAR & ROLAND PÖNTINEN Après un rêve
Att vakna ur en dröm och önska att man kunde krypa tillbaka in i den – kanske är det just det titeln Après un rêve syftar på. Konserten bär samma namn som Christian Svarfvars och Roland Pöntinens kritikerrosade album från förra året, men violinisten och pianisten lägger till och drar ifrån för att skapa den perfekta konsertupplevelsen. Schuberts Fantasi i C-dur och Faurés Sonat för violin och piano i A-dur bildar aptitretare innan det är dags att hugga in på Boulangers Två romantiska stycken.
Att vakna ur en dröm och önska att man kunde krypa tillbaka in i den – kanske är det just det titeln Après un reve syftar på. Konserten bär samma namn som Christian Svarfvars och Roland Pöntinens kritikerrosade CD från förra året, men violinisten och pianisten lägger till och drar ifrån friskt. Schuberts Fantasi i C-dur och Faurés Sonat för violin och piano i A-dur bildar förrätt innan det är dags att hugga in på Lili Boulangers två romantiska stycken Cortege och Nocturne, Faurés likaledes titulerade Nocturne och, till sist, Francks Sonat för violin and piano.
Den tekniskt avancerade Fantasin var så svårspelad att Franz Schubert själv inte kunde hantera den tillräckligt bra och därför lär ha utbrustit: – Djävulen får spela det här stycket!
Under andra halvan av 1800-talet begåvades musikvärlden med ett flertal utsökta franska violinsonater, alla otroligt vackra, djupt uttrycksfulla och innerligt känslosamma. De komponerades av, bland andra, Saint-Saëns, Debussy och Ravel. Och av Fauré. Han skrev faktiskt två – men med 40 års mellanrum. Denna, den första, är den mest kända och den som kan sägas ha dragit igång hela ovannämnda rad av violinsonatproduktioner. Kompositörkollegan Florent Schmitt skrev att dess tillblivelse förtjänade att bli ”en röd dag i kammarmusikens historia”.
Efter pausen får vi stifta bekantskap med det tragiska livsöde som stavas Lili Boulanger. 1918 dog hon, blott 24 år gammal, i sviterna av den då fortfarande dödliga mässlingen. Hennes båda romantiska stycken, Cortege och Nocturne, buntas ofta ihop, eftersom de utgår från samma instrumentering. Men där Cortege är livlig och nästan dansant, är Nocturne tankfull och dramatisk, ett fantastiskt stycke passionerad musikkärlek.
Pöntinen får skina i Faurés lika vackra stycke, med samma titel som Boulangers andra, Nocturne, innan det är dags för avslut med vad som ibland kallas det finaste verket för violin och piano: César Francks Sonat i A-moll. Sonaten hålls som favorit bland många av världens ledande violinister och är dessutom något av ett uppvisningsstycke för pianisten; Franck själv hade extremt stora händer, så för en människa av mer normal handstorlek blir hoppen mellan tonerna ibland jättelika.