Göteborgs Symfoniker

Med ett smakfullt program återvänder Göteborgs Symfoniker tillsammans med dirigenten Christian Zacharias och stråkens musketör, cellisten Julian Steckel, som visar varför hans både kraft- och smakfulla spelstil vunnit lyssnares hjärtan världen över.

Schumanns cellokonsert skrevs sent i mästarens liv och glömdes nästan omedelbart bort i många årtionden. Detta kan ha att göra med att verket som sådant har en okonventionell struktur och är nästan introvert till sin natur. I andra satsen sker en ”duett” mellan solist och första cellisten, vilket är ett ganska ovanligt upplägg och som vissa kännare menar ska tolkas som en konversation mellan kompositören och hans fru, Clara Schumann. Inte heller sprakar stycket av tekniska passager för cello-soloisten att lysa i, vilket kanske gjorde det mindre populärt bland virtuoser – men vilket i sin tur kan vara en del av förklaringen till varför Schumanns cellokonsert är så omåttligt populär idag.

Känslan av musik som legat länge i träda går igen i Weberns långsamma kvartettsats. Den skrevs 1905 men hade inte premiär förrän nästan 60 år senare, 1962. Som elev till Schönberg jobbade Webern mer och mer med atonal musik efter 1904 (till sist gjorde han det så bra att hans lärare lite syrligt utbrast att hans elev nu var ”mer katolik än påven själv”), men då och då – som i Langsamer Satz – gled han tillbaka till det tonala. Verket är ren och pur kärleksmusik; inspirerad av en vandringssemester den då 21-årige Webern gjorde tillsammans med kusinen Wilhelmine, kvinnan han sedan gifte sig med.

Haydns båda symfonier, nr 41 som inleder kvällen, och nr 96, som avslutar den är båda fartfyllda, sprudlande och vackra stycken, lätta att ta till sig och att älska. Den vilda och otämjda nr 41 i C-dur bjuder in till fest men saknar namn, vilket samtidigt gör den lite mystisk. 96:an, å sin sida, bär namnet ”Miraklet”. Enligt legenden heter den så för att en ljuskrona lossnade från taket och föll ner utan att skada någon, eftersom publiken tryckt sig närmare scenen och orkestern för att bättre kunna höra Haydns nya symfoni. En delvis sann story: ”miraklet” inträffade faktisk under ett framförande av symfoni nr 102.

Idag ljuder Julian Steckels cello tillsammans med de flesta av Europas stora orkestrar; i listan återfinns Berlins Radiosymfoniker, Royal Philharmonic Orchestra London och Orchestre de Paris bland andra. Men det hade kunnat vara annorlunda. Varas scen hade kunnat stå tom denna kväll. Solisten som var tänkt att spela denna kväll hade helt enkelt inte kommit. Han hade nämligen inte ens spelat cello längre.

I juni 2005, när Julian Steckel studerade i Wien, beslöt han sig en dag för att provköra en väns motorcykel.

– Motorns kraft överraskade mig, berättar Julian i en intervju, jag tappade kontrollen över mc:n och föll av. I fallet satte jag min vänstra hand i marken för att skydda mig.

Ett besök hos en läkare efteråt avslöjade ett brutet ben i tummen, vilket gav en konvalescens på sex veckor med gips. När gipset togs av hade Steckel en rörlighet på 50 procent i sin tumme. Men han hade en konsert i september som han gav sig den på att genomföra.

– När jag övade första gången efter gipset lät jag som en nybörjare igen. Jag fick börja med barnövningar och sedan gå vidare till skalor.

Första konserten efter skadan blev Haydns C-durkonsert. Sedan dess har Julian Steckel inte bara återhämtat sig, utan också utvecklats vidare. Han har mottagit många av de mest prestigefyllda utmärkelser en solist kan få; första pris i Internationella ARD musiktävlingen i München och ECHO:s klassiska pris, för att nämna några. En världscellist som behärskar snabbheten i stråken bättre än den på två hjul.